Att få en leukemidiagnos kan vara överväldigande. Den här artikeln syftar till att ge dig en omfattande översikt av vad diagnosen innebär, baserat på information från olika svenska vårdkällor. Vi kommer att gå igenom allt från vad leukemi är, till hur det upptäcks och behandlas, samt vad du kan förvänta dig i din vardag efter diagnosen.
Vad är leukemi?
Leukemi är en form av blodcancer som uppstår i benmärgen där blodcellerna bildas. Det är inte en enda sjukdom utan ett samlingsnamn för flera olika cancersjukdomar. Det som förenar dem är att de påverkar de vita blodkropparna. Istället för att utvecklas normalt, börjar de vita blodkropparna att dela sig okontrollerat. Detta leder till att antalet onormala vita blodkroppar ökar medan de normala blodkropparna minskar. Det kan leda till en rad olika symtom som trötthet, infektioner och blödningar.
Leukemi delas in i två huvudgrupper:
- Akut leukemi: Celler blir sjuka tidigt i sin utveckling. Denna typ utvecklas snabbt och kan vara livshotande om den inte behandlas.
- Kronisk leukemi: Celler blir sjuka i ett mer moget skede. Denna typ utvecklas långsammare, ibland under flera år.
Båda dessa huvudgrupper delas vidare in i lymfatisk och myeloisk typ, beroende på vilken typ av blodkroppar som är drabbade.
Hur upptäcks leukemi?
Diagnostiseringen av leukemi sker genom en rad olika undersökningar. Det börjar ofta med att du söker vård på grund av symtom som du upplever. Vanliga symtom är trötthet, återkommande infektioner, blåmärken och blödningar, feber, svettningar, viktnedgång, smärta i skelettet och svullna lymfkörtlar.
Följande undersökningar är vanligt förekommande vid misstanke om leukemi:
- Läkarundersökning: Läkaren ställer frågor om din hälsa och hur länge du haft symtom, samt undersöker din kropp, inklusive lymfkörtlar, lever och mjälte.
- Blodprov: Prover tas för att se om förmågan att bilda blodkroppar har påverkats och för att undersöka hur dina inre organ fungerar. Blodproverna kan visa om du har ett onormalt antal vita blodkroppar och ge en indikation på vilken typ av leukemi det kan röra sig om.
- Benmärgsprov: Ett prov tas från benmärgen, vanligtvis från bäckenbenskammen. Detta prov analyseras för att bekräfta diagnosen och identifiera de genetiska förändringar som kan finnas i de sjuka cellerna.
- Röntgen: Lungröntgen utförs ofta, och ibland även skiktröntgen av buken och bröstkorgen. Om det finns tecken på spridning till nervsystemet görs en magnetkameraundersökning av hjärnan. Ultraljud kan göras om det finns misstanke om spridning till testiklarna.
- Lumbalpunktion: Om det finns misstanke om att leukemin har spridit sig till det centrala nervsystemet kan ett prov på vätskan som omger ryggmärgen tas.
Det är viktigt att komma ihåg att symtomen kan vara vaga och likna andra sjukdomar i början. Om du upplever symtom som trötthet, återkommande infektioner eller blåmärken utan anledning är det viktigt att söka vård för en utredning.
Vilka är de olika formerna av leukemi?
Leukemi delas in i olika former beroende på vilka blodceller som drabbas och hur snabbt sjukdomen utvecklas. Här är en översikt över de vanligaste formerna:
- Akut lymfatisk leukemi (ALL): Denna form är vanligare hos barn men kan även drabba vuxna. Den startar i omogna celler som kallas lymfoblaster. ALL delas in i olika undergrupper beroende på cancercellernas egenskaper och genetiska förändringar.
- Symtom: Ospecifika till en början, som trötthet, sjukdomskänsla, feber, förstorade lymfkörtlar, förstorad lever och mjälte, blödning eller infektion. Skelettsmärtor och symtom från nervsystemet kan också förekomma.
- Behandling: En kombination av olika läkemedel som cytostatika, ibland även stamcellstransplantation.
- Akut myeloisk leukemi (AML): Denna form är vanligare hos vuxna men kan förekomma i alla åldrar. AML drabbar främst benmärgen och påverkar den normala blodbildningen.
- Symtom: Trötthet, lätt sjukdomskänsla, blödningar, infektioner och anemi (blodbrist).
- Behandling: Kombinationsbehandling med cytostatika, och ibland stamcellstransplantation.
- Kronisk lymfatisk leukemi (KLL): KLL är den vanligaste formen av leukemi hos vuxna. Sjukdomen utvecklas långsamt och kan ibland vara symptomfri i flera år. KLL klassificeras som ett lymfom.
- Symtom: Ofta lindriga eller inga symtom i början, men trötthet, svettningar och viktnedgång kan förekomma. Svullna lymfkörtlar och förstorad mjälte kan också vara symtom.
- Behandling: Avvakta med behandling om inga symtom, annars cytostatika, immunterapi eller andra läkemedel.
- Kronisk myeloisk leukemi (KML): Denna form drabbar både vuxna och barn. Sjukdomen utvecklas oftast långsamt.
- Symtom: Ofta ospecifika, såsom trötthet, svettningar, viktnedgång, skelettsmärtor och förstorad mjälte.
- Behandling: Behandling med dagliga tabletter med tyrosinkinashämmare (TKI).
Det finns även andra, mer ovanliga former av leukemi som inte passar in i dessa huvudgrupper.
Hur behandlas leukemi?
Behandlingen av leukemi varierar beroende på vilken typ av leukemi det är, din ålder och ditt allmänna hälsotillstånd. Målet med behandlingen är att antingen bota sjukdomen helt eller att bromsa den och lindra symtomen.
De vanligaste behandlingsmetoderna är:
- Cytostatika (kemoterapi): Läkemedel som angriper cancerceller och hindrar dem från att dela sig. Behandlingen ges ofta i kombination med flera olika läkemedel.
- Biverkningar: Illamående, trötthet, håravfall, infektionskänslighet.
- Monoklonala antikroppar: En form av immunterapi där antikroppar används för att attackera cancercellerna.
- Biverkningar: Kan inkludera infusionsreaktioner, infektionskänslighet, och trötthet.
- Tyrosinkinashämmare (TKI): Används vid behandling av kronisk myeloisk leukemi (KML) och riktar sig mot den specifika kromosomförändring som orsakar sjukdomen.
- Biverkningar: Trötthet, illamående, diarré, hudutslag och viktökning.
- Strålbehandling: Används ibland för att angripa cancerceller, särskilt om leukemin har spridit sig till nervsystemet eller testiklarna.
- Biverkningar: Trötthet, hudirritationer, diarré och håravfall.
- Stamcellstransplantation: Kan vara en möjlighet om sjukdomen inte svarar på annan behandling eller om det finns en hög risk för återfall. Friska blodstamceller ersätter de sjuka.
- Allogen transplantation: Stamceller från en annan person.
- Autolog transplantation: Stamceller från patienten själv.
Behandlingen kan vara intensiv och pågå under lång tid, ofta flera månader eller år. Det är viktigt att ha tålamod och att vara i nära kontakt med vårdpersonalen under hela processen.
Vad händer efter behandlingen?
Efter avslutad behandling är det viktigt att följa upp med regelbundna kontroller för att säkerställa att cancern inte kommer tillbaka. Kontrollerna kan innefatta blodprover och andra undersökningar.
Det är vanligt att uppleva trötthet och nedsatt kondition efter behandlingen. Det är därför viktigt att träna upp styrkan och konditionen efter behandlingen. En del behöver även anpassa sig till en ny vardag.
- Rehabilitering: Sjukvården ska starta planeringen av din rehabilitering redan när du får diagnosen. Målet är att du ska kunna leva ett så bra liv som möjligt, både fysiskt och psykiskt. Din kontaktsjuksköterska har ansvar för att planera och samordna din rehabilitering.
- Stöd: Det är vanligt att känna oro, nedstämdhet och overklighetskänslor efter ett cancerbesked. Det kan vara skönt att dela tankar med andra. Du har rätt till en kontaktsjuksköterska som samordnar vården och fungerar som en central kontaktperson. Det finns även stödgrupper för närstående.
Vad kan jag göra själv?
Det finns inga kända samband mellan livsstilsfaktorer och risken att insjukna i akut lymfatisk leukemi. Men hälsosamma levnadsvanor kan hjälpa dig att må bättre under och efter behandlingen. Det är viktigt att äta en balanserad kost, vara fysiskt aktiv och få tillräckligt med sömn.
Hur vanligt är leukemi?
Leukemi är en ovanlig sjukdom, men den kan drabba både barn och vuxna. Ungefär 700 personer får diagnosen varje år i Sverige.
- Akut lymfatisk leukemi (ALL): Drabbar cirka 50 vuxna och 60-90 barn per år.
- Akut myeloisk leukemi (AML): Drabbar cirka 400 personer per år i Sverige.
- Kronisk lymfatisk leukemi (KLL): Drabbar cirka 500 personer per år i Sverige.
- Kronisk myeloisk leukemi (KML): Drabbar cirka 100 personer per år i Sverige.
Medianåldern vid diagnos för vuxna ligger på drygt 50 år.
Vad är prognosen vid leukemi?
Prognosen för leukemi har förbättrats avsevärt de senaste årtiondena. Överlevnaden varierar beroende på typ av leukemi, ålder och allmäntillstånd.
- Akut lymfatisk leukemi (ALL): Över 90% av barnen blir botade. Hos vuxna ligger treårsöverlevnaden på 50%.
- Akut myeloisk leukemi (AML): Möjligheten att bli av med sjukdomen är mindre hos vuxna och minskar med stigande ålder.
- Kronisk myeloisk leukemi (KML): Med hjälp av tyrosinkinashämmare (TKI) kan de flesta patienter leva ett normallångt liv.
- Kronisk lymfatisk leukemi (KLL): Många kan leva länge utan att sjukdomen påverkar livskvaliteten.
Det är viktigt att komma ihåg att varje fall är unikt och att prognosen är individuell. Din läkare kan ge dig mer specifik information om din situation.
Var kan jag vända mig?
Att få en cancerdiagnos kan vara en påfrestande upplevelse. Det är viktigt att söka stöd och information. Här är några resurser som kan vara till hjälp:
- 1177 Vårdguiden: Här hittar du information om leukemi, symtom, utredning och behandling. Du kan även ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning.
- Cancerfonden: Ger information om cancer, stöd och råd. Du kan ringa Cancerlinjen på 010-199 10 10 eller mejla till dem.
- Blodcancerförbundet: En patientförening för personer som drabbats av blodcancer. De kan erbjuda stöd och kontakt med andra i liknande situation.
- Kontaktsjuksköterska: Du har rätt till en kontaktsjuksköterska som samordnar din vård och fungerar som en central kontaktperson.
- Regionala cancercentrum (RCC): Ger stöd och information om cancer.
Att få en leukemidiagnos är en stor omställning. Det är viktigt att söka vård och få en korrekt diagnos så tidigt som möjligt. Med rätt behandling och stöd kan många leva ett bra liv trots sjukdomen. Den här artikeln är en sammanställning av information från flera olika källor, men om du har frågor eller funderingar, tveka inte att kontakta din läkare eller vårdpersonal. Du är inte ensam i detta.
